Review: Tack och förlåt
Tack och förlåt by Fanny Agazzi
My rating: 4 of 5 stars
Fanny Agazzi makes her book debut with a graphic novel of how it is to have a close friend dying abruptly and way too early in life. The story is autobiographical and woven into the story of how her friend Nabil passed away and the mental breakdown that followed are other recurring themes such as trying to get pregnant despite a number of failures,attempts to function socially and keep a job.
Agazzi depicts all of this in what feels like an honest story, even though it is cleverly told through a narrative that goes back and forth in time around Nabil’s death. Not least, the description of when she reaches the bottom, chases away friends and acquaintances, puts her partner to the test with unstable behaviour and end up scolding a cat in a staircase feels brutally honest. But the friendship between Agazzi also Nabil is also beautifully depicted in short sequences scattered throughout the book. The images are rough black and white renderings, a little like a those of Julie Doucet, which enhances the feeling of an honest retelling of what happened.
As the Swedish comics culture extends and broadens, it is interesting to see how different parts of the life depicted in the comics form. When I read Agazzi’s book, I can not help thinking, for example, of Simon Gärdenfors ‘s Death friend , Julia Hansen ‘ s It grows and Sara Elgeholm ‘s I dreamed that I was pregnant last night , which all have different takes on similar subjects.
Swedish:
Fanny Agazzi bokdebuterar med en stark läsupplevelse om att vara med om hur en nära vän dör abrupt och på tok för tidigt i livet. Berättelsen är självupplevd och invävt i historien om hur kompisen Nabil går bort och den mentala nedbrytning som följer ligger andra genomgående teman som att försöka bli med barn trots ett antal misslyckanden, försöken att fungera socialt och behålla ett jobb.
Agazzi skildrar allt detta nära och i vad som känns som en ärlig berättelse, som trots det är skickligt berättad med ett narrativ som går fram och tillbaka i tiden kring Nabils död. Inte minst beskrivningen av när hon når botten, jagar bort vänner och bekanta, sätter partnern på hårda prov med labilt agerande och till slut skäller ut en katt i en trappuppgång känns brutalt ärlig. Men även vänskapen mellan Agazzi och Nabil är vackert beskriven i korta sekvenser utspridda i boken. Bilderna är grova, naivistiska, lite som en kombination av Julie Doucet och Pontus Lundkvist, vilket förstärker känslan av närhet.
I takt med att den svenska seriefloran utvidgas är det intressant att se hur olika delar av livet skildras i serieform. När jag läser Agazzis bok kan jag inte låta bli att tänka på till exempel Simon Gärdenforss Död kompis, Julia Hansens Det växer och Sara Elgeholms Jag drömde att jag var gravid i natt, som alla tar upp liknande teman.