Review: Find Me In This City

Find Me In This CityFind Me In This City by Mari Ahokoivu
My rating: 5 of 5 stars

Mari Ahokoivu is fast becoming one of my favourite Nordic comics artists. No sooner had I reviewed her beautiful children’s comic Sanni & Jonas: Vinternatt, than this book pops up; published almost simultaneously, which is a feat as there are not that many Finnish comics published in Sweden these days.

And this book is totally different from Sanni & Jonas, so much so that you might be excused for thinking that it was made by another artist altogether. The story is both simple and convoluted. A very solitary little person, literally without any features what so ever, is in her apartment, anxiety ridden by an anxiety that takes a anamorphic black shape and talks in inverted black speech bubbles with white text. She tries to escape out into the city, where a gigantic white silhouette is stalking her, at the same time as a cat with the same features as the main character might have, is looking for the white ghost. It all ends with a big fight, with the white silhouette and the cat finally defeating the cloud of anxiety.

I can see traces of inspiration here, undoubtedly Tove Jansson and the tale of the invisible child. Probably Mine, une vie de chat, but also of Joanna Rubin Dranger and her Miss Remarkable and Her Career, and even Hayao Miyazaki. But none of that matters. Ahokoivu makes it all her own, and her art is pure visual poetry. All pages consist of six square panels, positioned together in the middle of each page, without any gutters. This at first irritated me, but I soon realised why she had chosen to do it this way. Ahokoivu plays with the layout of each page, letting images go on for one, two, four or even six panels, at the same time as she keeps the sequential forward motion, making the most out of this visual ambiguity and at these same time transforming each spread to a piece of art.

A beautiful, poetic little book that I will most surely read again.

Swedish:
Mari Ahokoivu har på kort tid blivit ett av mina favoriter bland nordiska serieskapare. Knappt hade jag hunnit recensera hennes vackra barnserie Sanni & Jonas: Vinternatt, förrän denna bok dyker upp; publicerad nästan samtidigt, vilket är en bedrift då ganska få finländska serier ges ut i Sverige nuförtiden.

Och denna bok är något helt annorlunda än Sanni & Jonas, så annorlunda att man skulle kunna tro att den gjorts av en helt annan skapare. Historien är både enkel och intrikat. En liten, ensam person, bokstavligen utan några ansiktsdrag, befinner sig i en lägenhet, ångestriden av en ångest som antar en anamorfiska svart form och pratar i inverterade svart pratbubblor med vit text. Hon försöker fly ut i staden, där en gigantisk vit silhuett förföljer henne, samtidigt som en katt med samma ansiktsdrag som huvudpersonen skulle kunna ha, är ute och letar efter den vita spöket. Det hela avslutas med en stor kamp, ​​där den vita siluetten och katten slutligen besegrar ångestmolnet.

Jag kan se spår av inspiration här. Utan tvekan Tove Jansson i allmänhet och historien om den osynliga barnet i synnerhet. Förmodligen Mine, une vie de chat, men också Joanna Rubin Dranger och hennes Miss Remarkable and Her Career, och tillika en smula Hayao Miyazaki. Men det spelar ingen roll. Ahokoivu gör allt detta till sitt eget och hennes seriesidor är ren visuell poesi. Alla sidor består av sex kvadratiska rutor som är placerade tillsammans i mitten på varje sida, utan avstånd mellan dem. Detta irriterade mig först, men jag insåg snabbt varför hon hade valt att göra på det här sättet. Ahokoivu leker med layouten på varje sida, låter bilderna sträcka sig över en, två, fyra eller till och med sex rutor, men behåller ändå den sekventiella framåtrörelsen, och omvandlar samtidigt varje uppslag till ett litet konstverk.

En vacker, poetisk liten bok som jag kommer att läsa igen.

View all my reviews