Review: Blå blues

Blå bluesBlå blues by Raoul Cauvin
My rating: 2 of 5 stars

Yet another album with Les Tuniques Bleues (or Blåfrakkerne as they are called in Danish). There are 59 albums so far, and even if the creators are aged by now it seems they are not about to quit producing an album a year, like clockwork.

Often these albums are enjoyable, not least for Lambil’s inspired artwork, but also for Cauvin’s well made scripts, which once in a while are actually really good. This was the exact opposite, though. Cauvin here sends the two main characters behind the front line, to participate in a more civilian reality. The ambition is good, varying the stories while highlighting social problems, such as a colored man whose job it is to push around a white officer in the wheelchair, who must remain outside the a ballroom due to his skin color, or that all privates are expected to stand around and watch as the officers have a party.

The problem is that this universality does not extend all the way. The album contains a pretty bad stereotype of a gay soldier, and even makes a jokes about him being killed due to being gay. In addition, Cauvin tries to write a couple of female characters, and this is something he clearly is not suited for.

Swedish:

Ytterligare ett album med Blårockarna (eller Blåfrakkerne som de heter på danska). Det finns 59 album så här långt och även om skaparna är ålderstigna vid det här laget verkar de inte på väg att lägga av med att producera ett album om året, som en klocka.

Ofta är dessa album njutbara, inte minst för Lambils inspirerade linjer, men också för Cauvins hantverksmässigt välgjorda manus, som ibland lyser upp och blir riktigt bra. Detta var raka dock motsatsen. Cauvin skickar här de två huvudpersonerna bakom frontlinjen, för att delta i en mer civil verklighet. Ambitionen är god, att variera berättelserna och samtidigt lyfta fram social problem, som att en färgad man vars uppgift det är att skjuta runt en vit officer i rullstol får stanna utanför en festlokal pga. sin hudfärg, eller att alla meniga får stå och titta på när officerarna har fest.

Problemet är att denna vidsynthet inte sträcker sig hela vägen. Albumet innehåller en rejäl stereotyp av en homosexuell soldat, där det till och med skämtas om att han dödas pga. att han är just homosexuell. Dessutom försöker sig Cauvin här på att skriva ett par kvinnliga figurer, och det kan han helt tydligt inte.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailfacebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Comments are closed.