Review: Utgrävningen

Utgrävningen by Max Andersson
My rating: 5 of 5 stars

When it got this new graphic novel by Max Andersson, actually the first since Pixy, which was published an astonishing 25 years ago, I was really elated. For me Pixy was one of the major eye openers to the potential of comics and I have followed Andersson’s career ever since. But he has mostly created shorter comics, and though highly interesting, not quite matching the more epic qualities of Pixy. So, it was with some trepidation that I took on reading The Excavation, although I had read some of these comics before, in various publication including the comic book Death and Candy.

After the first reading I was not completely convinced. Everything was there, the wonderful wayward images, the breakneck narrative twists, the pitch black, psychedelic themes that you would expect from a comic by Max Andersson. But I still felt a bit unsatisfied.

So, I let the book lie a while, thought about it and then read it again a few days later. Now everything fell into place. Andersson has said that he has based these comics on his own dreams, and you can tell this by the strange twists and turns that the story often takes. This is a genre that has long interested me and I have a number of comics in my library built on dreams – by creators such as David B. and Rick Weitch, comics that deal with dreams in the narrative – such as Dreams of the Rarebit Fiend by Windsor McKay or Sandman by Neil Gaiman, or have a dreamy feel to them – such as the comics by Knut Larsson, Anke Feuchtenberger or Jim Woodring.

Dreams are often disjointed and some of the above comics are exactly that, but Andersson has put together his into a story that, despite all the psychedelic elements, is in fact coherent and actually grows with rereading. Characters return, perspectives shifts, realities change places. All the while, Andersson plays with the visuals, the frames around the panels live a life of their own and carry their own narrative meaning, the images suddenly contain pastiches of high art as well as other comics and movies, and much, much more.

There are a number of depths to this book, and I’ll probably read it a couple of times more to try and dig myself down to the bottom.

Swedish:

Att i tal eller skrift utropa “Äntligen!” har blivit en ironisk markör efter Gert Fylkings performance-liknande tilltag vid offentliggöranden av nobelpristagare i litteratur. Trots det ville jag utbrista i ett högst oironiskt “Äntligen!”, när det kom en ny serieroman av Max Andersson, egentligen den första sedan Pixy, som ju utkom för 25 år sedan.

För mig var Pixy en av de stora ögonöppnarna om seriernas potential och jag har följt Anderssons karriär ända sedan dess. Men det har mest varit kortare serier och inget som jag känt riktigt kunnat mäta sig med den mer episka Pixy. Så, det var med viss bävan jag tog mig an att läsa Utgrävningen, även om jag läst en del av dessa serier tidigare, bland annat i tidningen Death and Candy.

Efter den första genomläsningen var jag inte helt övertygad. Allt var där, de underbart egensinniga bilderna, de halsbrytande berättarsvängningarna, de nattsvarta, psykedeliska teman som man förväntar sig av en serie av Max Andersson. Men jag kände mig ändå lite otillfredsställd.

Jag lät boken ligga, funderade på den och läste sedan om den igen ett par dagar senare. Nu föll allt på plats. Andersson har enligt egen utsago byggt serierna på drömmar och det känns i de underliga vändningar som berättelsen ofta tar. Detta är en genre som länge intresserat mig och jag har ett antal serier i mitt bibliotek som bygger på drömmar – av skapare som David B. och Rick Weitch, som handlar om drömmar – som Dreams of the Rarebit Fiend av Windsor McKay eller Sandman av Neil Gaiman, eller som har en drömsk känsla – som serier av Knut Larsson, Anke Feuchtenberger eller Jim Woodring.

Drömmar är ofta osammanhängande och en del av ovanstående serier är just det, men Andersson har satt samman sina till en historia som, trots alla psykedeliska inslag, faktiskt hänger samman och som tål omläsning. Figurer återkommer, perspektiv skiftar, verkligheter byter plats. Samtidigt leker Andersson med det visuella, låter ramarna kring rutorna leva och bli betydelsebärande, lägger in pastischer på såväl hög konst som andra serier och film i bilderna och deras komposition med mera, med mera.

Det finns ett antal bottnar i denna bok, som i grunden handlar om familjens betydelse, och jag får nog läsa om den ett par gånger till för att försöka gräva (…) mig ner i dess djup.