Review: Nekyia
Nekyia by Li Österberg
My rating: 3 of 5 stars
Re-reading this book in preparation for taking on Ljusförgörerslan (The Light Destroyer), the second graphic novel by Li Österberg set in her version of the Greek mythological world.
Somehow it feels like Österberg, who has been working with comics for a long time now, has found just the right track with this book series about the Greek gods. Here you can find a combination of the slow, epic storytelling from the Johanna suite with the more personal reflections from Österberg’s autobiographical comics (a number of the main characters seem, though being gods, to express thoughts and ideas that Österberg bears close to the heart). Unlike the Johanna suite, which I always experienced as well made but not really that interesting, Österberg’s own comics set in the Greek pantheon feels unique and artistically very interesting.
Nekyia is the first book collection with these comics, but they have been published in various forms for a long time in Österberg’s own fanzine Agnosis. The story in Nekyia feels a bit like an introduction to Österberg’s fictional world and to important characters such as the trickster Hermes and the pallid emo-guy Hades. Tools in order to to tell the story are two mortals, a priestess of the Hades cult and a philosopher, who walks down to the death realm to seek answers to some of the great mysteries of life.
The story is fun, but not the best I’ve read by Österberg; an in-between story which perhaps rather should have been volume two or three in a book series. Best of all, I like the tiny, lost and very young girl who died in childbirth, and slowly but surely throughout story comes to realize that she is actually… dead.
These stories feel like a modern and very Swedish version of Peter Madsen’s classical Valhalla: inspired by ancient myths and legends, but based on a very personal interpretation and clearly based in our time.
Swedish:
Läser om denna volym i förberedelse för att ta mig an Ljusförgörerskan, den andra serieromanen av Li Österberg förlagd till hennes version av den grekiska mytologiska världen.
På något sätt känns det som om Österberg har hittat hem i och med serierna om de grekiska gudarna. Här samsas det långsamma, episka berättandet från Johanna-sviten med de mer personliga betraktelserna från Österbergs självbiografiska serier (ett antal av huvudpersonerna verkar, så gudar de är, uttrycka tankar och idéer som ligger Österberg nära om hjärtat). Till skillnad från serierna i Johanna-sviten, som jag alltid upplevt som välgjorda men inte riktigt gått igång på, känns Österbergs egna serier i den grekiska gudavärlden unika och konstnärligt mycket intressanta.
Nekyia är den första boksamlingen, men serierna om gudarna har i olika former publicerats en längre tid i Österbergs eget fanzin Agnosis, som verkligen rekommenderas. Berättelsen i Nekyia känns lite grand som en introduktion till Österbergs fiktiva värld och av viktiga figurer som trixtern Hermes och den glåmiga emo-killen Hades. Medel för att berätta historien är två dödliga, en prästinna i Hades-kulten och en filosof, som vandrar ner till dödsriket för att söka svar på några av livets stora gåtor.
Berättelsen är kul, men inte det bästa jag läst av Österberg; en mellanhistoria som kanske hellre skulle ha varit del två eller tre i en bokserie. Allra bäst tycker jag om den lilla, vilsna och mycket unga flickan som dött i barnsäng och sakta men säkert under historiens gång kommer till insikt om att hon faktiskt är just död.
Det här är som en modern och mycket svensk version av Peter Madsens Valhall: inspirerad av ursprungliga myter och sägner, men försedd med en personlig tolkning, klart baserad i vår tid och verklighet. Att den är del av ett större bygge av en fiktiv värld gör bara boken mer intressant och jag kommer nu att gå tillbaka till Agonosis-fanzinen, för att se vad där finns som kompletterar min bild av vad Österberg håller på med just nu.