Review: Mannen som sköt Lucky Luke
Mannen som sköt Lucky Luke by Matthieu Bonhomme
My rating: 5 of 5 stars
The first album in what is likely to be a series of “extraordinary adventure” with Lucky Luke, probably inspired by the successful book series with independent, more experimental comics with Spirou and Fantasio. The latter are often enjoyable, albeit of varying quality, depending on who the publisher chooses to invite to play with these classic characters. It was therefore with some hope, but also a certain amount of trepidation that I started reading this first volume.
But I did not need to have any doubts. This is good. Really, really good, actually. Matthieu Bonhomme handles Lucky Luke with verve. The style is several degrees more realistic than the traditional, but still stylized in the modern version of the classic French-Belgian comics tradition that goes under the name La Nouvelle vague. It is simply very pleasing to the eye in terms of the drawings, the page layout and the colouring. An interesting detail is that Lucky Luke is drawn a bit more cartoony than the other characters, which reminds me of Tintin, who of course is surrounded by far more visually specific characters.
Well, I had not given this book such high marks if the story wasn’t as good, but again Bohomem delivers. Sure, it’s a version of the classic story of the lone gunman who comes to a small town somewhere in the wild west and becomes embroiled in a drama between different fractions. But Bonhomme does it well and had me to turning pages at a more and more rapid pace when I approached the end, even though I could se some of the plot twists coming quite clearly.
Reading this made me remember the wonderful comics that Morris and Jean Giraud did once, where they redrew one page each of the others title, i.e. Lucky Luke and Blueberry. This fascinated me to no end as a boy and to read this book now, clearly satisfied that little boy inside of me.
Swedish:
Det första albumet i vad som troligtvis blir en bokserie av “extraordinära äventyr” med Lucky Luke, troligtvis inspirerade av den framgångsrika bokserien med fristående, mer experimentella serier med Spirou och Nicke. De senare är ofta njutbara, om än av varierande kvalité, beroende på vem förlaget väljer att bjuda in till att leka med dessa klassiska figurer. Det var därför med förhoppningar, men också en viss bävan som jag tog mig an att läsa denna första volym.
Men jag hade inte behövt ha några tvivel. Det här är bra. Riktigt bra faktiskt. Matthieu Bonhomme förvaltar serien Lucky Luke med bravur. Stilen är flera grader mer realistisk än den traditionella, men fortfarande stiliserad i den moderna version av den klassiska fransk-belgiska traditionen som går under beteckningen La nouvella vague. Det är helt enkelt mycket snyggt, en fröjd för ögat, såväl vad gäller teckningarna som sidlayout och förläggning. En rolig detalj är att just Lucky Luke är lite mer cartoony än de andra figurerna, vilket för tankarna till figuren Tintin, som ju omges av visuellt långt mer utpräglat specifika figurer.
Nåväl, jag hade inte gett denna bok så högt betyg om inte också berättelsen håller hög klass, men det gör den verkligen. Visst, det är en version av den klassiska historien om den ensamme revolvermannen som kommer till en liten håla någonstans i vilda västern och blir indragen i ett drama mellan olika fraktioner. Men Bonhomme gör det här bra och får mig till att vända sidor i allt snabbare takt när vi närmar oss slutet, även om en del plot-twists kan räknas ut i förväg.
Att läsa det här fick mig att minnas de underbara serier som Morris och Jean Giraud gjorde en gång i tiden, då de tecknade om en sida vardera av deras respektive serier Lucky Luke och Blueberyy. Detta fascinerade mig enormt som pojke och att nu läsa denna bok tillfredsställde helt klart den lille pojken i mig.